Sport handlar om att vinna

För 25 år sedan gjorde jag ett inhopp i Europaserien i Renault Clio Cup, en historia som bland annat backades upp av Volvo och Renault i Sverige.

Vi deltog inte i hela mästerskapet men brukade vinna när vi väl var med. Jag körde och vann en formelbilsserie i USA samma säsong och tiden räckte inte riktigt till för allt. 

Under denna period pågick arbetet med att fusionera Volvo med Renault. Chefer i Sverige pratade med chefer på Renault i Frankrike om att det skulle vara bra med lite positiv PR för det franska märket i Sverige.

Ur det föddes idén att låta en relativt okänd Renault Clio-förare från Sverige provköra Williams-Renaults VM-vinnande F1-bil, FW15C, i ett rookietest. Körningen skedde på ett regnigt Paul Ricard i Sydfrankrike.

Jag minns det extremt tydligt. Det var ett hyfsat stort steg upp att köra en F1-bil, men på något sätt lyckades jag vara snabbast av de hoppfulla förare som var inbjudna. På den tiden var chassit aktivt, och greppet och balansen minns jag som fantastiskt. 

Medan Renaults V10-motor ylade bakom ryggen röstade samma dag Volvos ägare ner fusionen med Renault. Innan fransoserna drog i handbromsen hade jag redan fått smaka på hur en vinnande F1-bil ska kännas.

Timing är viktigt. Teamägaren Frank Williams kompanjon, Patrick Head, lovade mig ett ytterligare test. När jag demokörde den gamla F1-bilen igen på Goodwood Festival of Speed 2011 påminde jag honom om att det tog lite längre tid än jag räknat med! 

Tre år senare, 1996, fick jag åter chansen köra Formel 1 då jag ingick ett avtal med det franska Ligier-stallet om att vara deras testförare, med chans att bli ordinarie förare i deras team året efter. Ligier tillhörde ”mellanklassen” i F1 och var, tyckte jag, en bra plats att visa toppstallen vad man kan. 

Åter var det via mina vänner på Volvo chansen kom. De samarbetade med britten Tom Walkinshaw som byggde C70-bilar i Uddevalla. Tom var vid den tiden teamchef för Ligier F1. 

Kort efter att vi ingått avtalet hann jag få en föraroverall och vara med på pressvisningen i Monaco innan Tom fick sparken några dagar senare. 

Istället köpte han Arrows F1, där mitt avtal följde med av bara farten. Det var den enda farten som fanns i det avtalet skulle det visa sig. 

Arrows var svårt plågat finansiellt vilket givetvis återspeglade sig på bilens prestanda. Jag körde några testdagar men insåg på sensommaren att det skulle bli en återvändsgränd. Det finns ett ordspråk som heter ”don’t bring a knife to a gunfight”. 

Det rimmade inte alls med mitt tänk att allt jag lärt mig och kämpat stenhårt för sen tidiga tonåren skulle förverkas i en skrotbil i F1. Jag åkte hem och sa upp mig och Walkinshaw kokade över av ilska. 

Det var det bästa jag gjort, kort därpå började nämligen IndyCar-äventyret. Timing är viktigt, men också en smula insikt och magkänsla.  

Idag ser racingkartan lite annorlunda ut. En säsong i karting kan kosta uppåt en miljon kr och det blir svårare och svårare för de flesta att ens börja tävla. För att inte tala om att vaska fram dem som verkligen har talang för att köra fort. 

I F1 har grid girls ersätts av pappor som köper hela team för att sonen ska få delta.

Men det ändrar inte det A.J. Foyt sa till mig en gång: 

– You ain’t shit if you haven’t won the Indy 500. 

För en europé kanske Indy inte är lika tungt, men innebörden är densamma.

Sport handlar om att vinna, det kommer aldrig bli en bedrift att delta.    

 Hörs, Kenny