OM UTVECKLING – OCH INVECKLING

Vad är körglädje? Är det att åka bekvämt, är det att känna sig som ett med bilen och vägen? Ni vet som att springa i ett par väl insprungna löparskor. Eller är det att ha en kaffekopp och favoritprogrammet på tv-skärmen vid rödljuset, blåtandsuppkoppling och utrymme att ligga, stä och sova medan bilen kör själv?
Idag drivs utvecklingen i bilindustrin av mer eller mindre trovärdiga miljö- och säkerhetsargument och regler. De stora tillverkarna jobbar hårt för att driva utvecklingen av ny teknik som anpassar bilen till regelverken.

Det slående och i mina ögon illavarslande med den nya tekniken är att nästan allt som görs på ett eller annat sätt går
ut över det jag kallar körglädje. Ta elektrisk styrning som exempel. Det ter sig nödvändigt om man ska kunna implementera framtidens vision med självkörande bilar som känner av och justerar bilens riktning med hjälp av till exempel vägmittlinjer.

Men ur körglädjeperspektiv kommer den inte i närheten av styrkänslan i en väl avvägd hydraulisk styrning. Det beror helt enkelt på att det naturliga momentet i ratten, det som vi känner som feedback och som skickas upp från vägbanans
ojämnheter, lutningar och däckens friktion mot vägbanan, inte går att återskapa helt.

Den “filtrering” som uppstår gör att man som förare inte lika tydligt kan känna av bilens signaler i alla lägen.
Man förflyttas från att vara där det händer till att befinna sig i rummet intill.

Listan av innovationer som stökar till det för körglädjen kan göras lång.

Bromsenergiåtervinning på en högre nivå än hittills (vissa, som Nissan, har redan aktivt skapat en “enpedalskörning” i sin nya Leaf) är på väg på bred front för att snabba på batteriuppladdningen i el- och elhybridbilar. Men det är långt kvar innan man kan få en linjär och naturlig bromspedalkänsla med en ny fly-wire-bromspedal som ska använda friktion från omvända elmotorer som generatorer i symbios med vanliga bromsskivor.

I F1 kan man ibland se förarna göra misstag som riktiga nollor vid bromsningarna, men i vissa lägen när tekniken inte är linjär och man kör på gränsen har man, oavsett hur skicklig förare man är, inte en chans parera om bakhjulen låser sig oförutsägbart.

För transport mellan A och B är den nya tekniken förträfflig. Det är ett automatiserat tåg mellan yg-platsterminalerna också.
Men att ens ge någon gnutta åkglädje klarar sällan systemen, och än mindre lyckas de förmedla några uns av gammeldags
hardcore-körglädje.

Det betyder inte att man inte kan komma längre i utvecklingen, och att de nya systemen kan närma sig känslan
i en bil som man uteslutande får köra och hantera själv. Dynamiken mellan arméer av smarta ingenjörer som älskar algoritmer och att producera digitala förklaringar till sina framgångar hjälper till att utveckla framtidens teknik. Men motvikten, att finna rätt körkänsla och förutsägbarhet i bilen, är som jag ser det minst lika viktig. Som medlem i McLarens utvecklingsteam har jag daglig insikt i hur mycket påverkan tillverkarna utsätts för från techleverantörerna, och för att ha en rimlig chans att utvärdera allt gäller det att vara ytterst selektiv med vilken ny teknik man tillåter sig använda.

”If it ain’t broke, don’t fix it”
lyder ett ordspråk och det ligger mycket i det. Samtidigt vet alla att utvecklingen är oundviklig. Förhoppningsvis kan vi hålla ut till en tidpunkt när tekniken utvecklats tillräckligt för att fortsätta representera det som bilen i mitt tycke borde stå för i all enkelhet: frihet, spänning, harmoni och körkänsla.

Euforin som uppstår när man kör en bil som följer minsta input från föraren, som man vågar pressa sig själv till gränsen i och med ett motorljud man älskar. Att kunna vara ett med maskin, väg, och omgivning.
Det är en unik och mycket tillfredsställande känsla.
Jag hoppas nästa generation också kan få uppleva den.

Hörs, Kenny

Senaste numret ute nu!