Kopplingen mellan musik och bilar

Mitt första minne av musik är när jag och min syster fick en skivspelare. Troligen julen 1973, jag var cirka sju år och minns att det kom två LP-skivor med i paketet: Abbas ”Ring Ring”, och Stefan Demerts ”Marsch på er alla pannkakor”. Jag gillade inte Abba (förrän långt senare) så det var ofta slagsmål om vilken som skulle spelas. 

Min pappa och farbror spelade bas respektive dragspel och min farbror så bra att han medverkade på skivor. Det var stort då det var en komplicerad procedur och något som inte vem som helst fick göra på den tiden.  

Så upptäckte jag Chuck Berry och tjatade till mig en gitarr. Tyvärr fanns inga rockstjärnor i Glava. Det var klassisk musik, akustisk gitarr och läsa noter som lärdes ut i skolan. Jag lyssnade på radio och försökte få det att låta som Chucken, men … 

I samband med att högstadiet började i Arvika lyckades jag hitta en gitarrlärare som åtminstone hade varit i USA och studerat rockmusik. Sen dess har gitarren varit en följeslagare som avslappning under racingsäsongerna, men även för att skapa egna låtar. I USA satte jag ihop ett band som turnerade tillsammans med racingcirkusen. 

I Sverige hade jag nöjet att spela på STCC-avslutningen tillsammans med ett härligt gäng där även Flash Nilsson ingick. Förutom att jag lärt mig enormt mycket har jag haft nöjet att träffa och ibland spela med många ”riktiga” rockmusiker. Hotrodälskaren Billy Gibbons från ZZ Top, Ed King som skrev riffet till den legendariska låten Sweet Home Alabama (han blev en god vän under årens lopp men gick tyvärr bort för några månader sen), Kid Rock, Mike Anthony, basist i Van Halen, Mark Knopfler, Nick Mason, trummis i Pink Floyd, Back Street Boys, Doobie Brothers, Sven Ingvars, med flera. 

Numera inskränker sig mitt spelande till en del med ett band i London samt någon spelning i USA då och då, exempelvis på Indianapolis Blues Club ”The Slippery Noodle” under Indy 500.

Jag har alltid funderat på om det finns ett osynligt band, en koppling, mellan musik och bilar. Det verkar så, och för mig startade det tidigt. Mina teckningar från första klass föreställer oftast en av två saker, eller en kombination: racerbilar och gitarrer.  

Jag älskar bilar och gitarrer. Det kan finnas många kopplingar beroende på vem, och hur, man är. Personligen tror jag det handlar om olika källor till kreativitet. Kreativiteten i att justera in en bil som passar till ens körstil, som känns som en förlängning av det egna sinnet, och där man kan maxa både bilen och sig själv. Det är för mig väldigt likt känslan att både skapa och spela musik. 

Rockmusik handlar mycket om improvisation, att låta sitt sinne fritt styra och få det att låta som man vill. Precis som att justera och köra en bil. Det finns givetvis en teori bakom båda. De noter och skalor jag beskrev i inledningen motsvaras av matematiska formler och algoritmer i bilvärlden, men de är bara ramar att hålla sig inom.  

Min fallenhet är klart större när det gäller bilar. Jag behöver träna mindre för att få till en bra varvtid än ett gitarrsolo, besitter en större kunskap över vilka verktyg som kan behövas för att få till en bil än ett speciellt gitarrljud. Just därför är bilar min sysselsättning och musiken en hobby. 

Mina personliga favoriter är Gibson Les Paul och Fender Stratocaster från slutet av femtiotalet. Man blir inte automatiskt en David Gilmour eller Eric Clapton, som ofta använder sig av dem, men de är verkligen sköna spela på.  De låter också bättre än i stort sett alla moderna motsvarigheter. 

Det är samma sak med vintageförstärkare. Det tycker jag är märkligt, men samtidigt romantiskt med tanke på dagens teknik, material och tillverkningsprocesser. 

Och eftersom ålder inte är fördelaktigt när det gäller att köra snabbt torde ”fallenheten” mellan bilar och musik sakta jämnas ut. 

Det finns värre öden är att sakta med säkert bli en sämre version av Keith Richards.