Jag blev glad för Felix skull

Jag blev väldigt glad över att Felix Rosenkvist skrev kontrakt med Chip Ganassi Racing i IndyCarserien. 

Felix körde redan när jag drog igång satsningen på Marcus Ericsson. Men Felix fick själv kämpa med ekonomin – en av de största utmaningarna i en racerförares tidiga karriär. Därför gläds jag extra mycket åt att just han får chansen. 

Han representerar den gamla skolan, har fått gå den långa vägen, köra i många olika klasser, kanske inte alltid gjort vad han velat, men lyckats bra i de flesta serier. Just den erfarenheten, mångsidigheten och envisheten kommer han alltid att ha nytta av. 

IndyCar körs på både stads- och landsvägsbanor, samt en rad olika ovaler med varierande längd och kurvdoseringar. Bilarna går fort, har ingen servostyrning och är mer lika mellan teamen. Bra och jämn racing. 

Chip Ganassi Racing är ett gammalt team som var aktivt även före min tid (hur det nu är möjligt) och som jag körde för något år också. Faktiskt det stall jag vann min sista IndyCartävling med i Mexico City 2002. 

Scott Dixon, nu en av seriens verkliga veteraner var med i teamet även då, fast som junior. Det hindrade inte att vi råkade i luven på varandra. Jag minns att han på den tiden hade för vana att inte flytta på sig på banan. Något som jag betalade tillbaka för ordentligt, både under kvalet och i depån under Miamis GP. Sedan stod skåpet bättre.

En annan svensk, Stefan ”Lill-Lövis” Johansson är både Dixons och Felix manager så han får kanske fullt upp om Dixons takter från min tid sitter i.     

Själva upplägget, att få kliva in i ett väl etablerat team och i sällskap med seriens kanske mest erfarna och framgångsrika förare, tror jag är perfekt. Stefan har lagt mycket jobb på att matcha fram den sitsen till Felix.

Som kontrast kommer jag ihåg mitt första år 1997. Jag hade halkat in på ett bananskal när en förare skadat sig och slog banrekord när jag testade i Phoenix. Men teamet sa att sponsorerna krävde en erfaren förare till själva racingen så jag åkte hem till Karlstad.

Ett par dagar senare ringde Rick Galles, stallägaren, och sa att de tänkt om och erbjöd 250 000 dollar i lön. Jag sa ”låt oss säga 300 000 jämt, jag har ju ändå åkt hem”. Det blev knäpptyst på linan och jag hann tänka att det kanske inte var så smart. Då hörde jag en raspig röst säga ”ok, get your ass over here”. Och det blev mitt första professionella kontrakt med lön.

På banan var det värre i början. Jag var ensam förare i Gallesteamet, hade aldrig kört ovaler och jobbade med en ingenjör som också var ny på ovalbanor. Det var verkligen som ”en blind leder en blind”.

Träningen inför Indy 500 varade hela maj månad på den tiden, så man hade tid att tänka en hel del kring hela konceptet på denna gladiatorsport. Det jag minns mest var dödsångesten varje morgon, och tacksamheten att vara vid liv varje kväll.

Det som inte dödar en gör en starkare sägs det, och det ställdes verkligen på sin spets där. Just den upplevelsen slipper troligen Felix. Han kommer till ett serverat bord med en bil som bör vara snabb på alla banor och kan koncentrera sig på att köra. 

Men när det gäller riskerna får nog även Felix anpassa sig utöver det han är van vid. Det är bara några månader sedan kanadensaren Robert Wickens råkade ut för en liknande krasch som den jag hade. Ingen vet riktigt hur återställd han blir.   

Jag hör också viskningar från en del team som säger att Marcus Ericsson är på jakt efter en IndyCarstyrning efter den mediokra F1-satsningen. Blir det av blir det en utmaning för Marcus att möta en landsman som sitter i ett av de bästa teamen.   

Oavsett kommer det att kännas lite extra kul för oss gamla förare att halta fram genom Gasoline Alley på Indianapolis i maj. Kanske kommer jag att få sällskap i vinnargänget av en ny svensk?     

 Hörs, Kenny