DET FARLIGASTE …

Ni kanske tror att det farligaste jag gjort är att köra Indy 500 i över 400 km/h. Det trodde jag också innan jag råkade säga ja till att delta i Tour Auto i Frankrike med en AC Cobra Daytona.

För många år sen hette tävlingen Tour de France Automobile. Numera startar den vid Grand Palais i Paris och har ett startfält bestående av cirka 250 klassiska vidunder som ska köras i 2 100 km till målet.

Från starten i Paris ringlar sig tävlingen över sex dagar genom jättelika slottsegendomar som Chateau de Dampierre (där första efterkrigstävlingen startade 1951) och vidare på små vägar genom pittoreska omgivningar till kuststaden La Rochelle. (Som ligger nära platsen där ”Fångarna på Fortet” spelas in. Rutten är en mycket vacker upplevelse.

Själva tävlingen är däremot något helt annat. Det var Olivier Ellerbrock, ägare till den Cobra Daytona vi brukar köra på Goodwood Revival samt Nürburgring Oldtimer GP som övertalade mig. Upplägget är en blandning mellan rally och racing. Transporter, onotade specialsträckor, lunch på något pittoreskt gods, längs vägen följt av tävlingar på racerbanor som Le Mans, Magny Cours med flera.

Jag misstänkte redan innan att Olivier var galen. Men jag lät honom veta att jag skulle köra på ett villkor: Jag tar rallysträckorna och du bantävlingarna!

Det tyckte han lät bra. Och det var där jag fick kvitto på att han faktiskt var galen. Att köra en racepreparerad Daytona från -64 i överljudsfart och på tvären på blinda, smala och dåliga asfaltvägar omgärdade av stora ekar, stenmurar, hus och krön är förknippat med livsfara.

I en nätt rallybil lyckas man ibland rädda en del situationer. I en klassiker med fartresurser på uppåt 300 km/h går inte det. Till och med på bana är AC Cobra känd för sina nyckfulla vägegenskaper. För rallykörning i uppåt 250 km/h vet jag inte riktigt hur man ska benämna dem.

Speciellt när kurvorna oförutsett nyper till. Det fick vi erfara när vi gjorde en 360-graders fullfartsspinn över ett krön i utgången av en blind kurva. Om det var reflexer, tur eller erfarenhet vet jag inte riktigt, men mitt i snurrningen rattade jag rätt och fick samtidigt i en lägre växel och fortsatte i rätt riktning utan att varken köra i diket eller tappa mer än några sekunder.

Dessutom vann vi sträckan. Olivier log med hela ansiktet och undrade om jag kunde lära honom ”tricket”. Ibland är det bra att vara lyckligt ovetande.

Så fick vi soppatorsk. Cobran har cirka 120 liters tankkapacitet men drar mycket bränsle (och de flesta avgaserna hamnar i kupén). Som tur var mitt uppe på ett krön i en stad och vi lyckades rulla 400 meter till vår servicebil. Vid det laget hade både Olivier och jag hamnat i någon slags galen bensinånge-trans och satt och gapskrattade.

Nu hade även jag blivit galen. Vi förlorade ingen tid och fick lite frisk luft. I slutet av dag två ledde vi totalt. Själv hade jag vid det laget en skräckartad känsla i kroppen. Det fanns ju inget mer att vinna än en liten medalj – i utbyte mot alla faror … Under bantävlingen på Magny-Cours gick drivaxeln av.

Tidstillägget för reparation innebar att vi definitivt var borta från segern. Jag föreslog för Olivier att vi skulle stryka fortsatt deltagande på specialsträckorna. Att riskera en hundramiljoners bil samt liv och lem kändes onödigt i det läget.

Han verkade tycka att förslaget var ok. Från den stunden blev tävlingen genast mer njutningsfull. Vi hade tid att både köra fel, beskåda omgivningen samt inmundiga en och annan slottslunch. Och ibland är det en seger att komma hem med livet i behåll också.

Hörs, Kenny

Senaste numret ute nu!